Marilyn Manson - Eat me, drink me
Tracklist:
1. If I was your vampire
2. Putting holes in happiness
3. The red carpet grave
4. They said that hell's not hot
5. Just a car-crash away
6. Heart-shaped glasses
7. Evidence
8. Are you the rabbit?
9. Mutilation is the most sincere form of flattery
10. You and me and the devil makes 3
11. Eat me, drink me
Jag har aldrig varit något stort Marilyn Manson-fan. Dock så kanske man är på väg att bli det i och med hans senaste och sjätte album, "Eat me, drink me". Vilket sound alltså! Minimalistiskt men stort. Enkelt fast genomtänkt. Skitbra helt enkelt - en väldigt angenäm överraskning må jag säga. Riktigt sköna gitarrer med heta solon och melodier.
Det ligger en mörk men samtidigt varm och intim känsla över hela plattan. Det är skönt när allting inte ska behöva vara så jävla överproducerat. Hela skivan är inspelad i en hemmastudio-miljö, och det lyser igenom på ett skönt sätt. Soundet går hand i hand med musiken och det blir en helrätt stämning.
Enligt Manson så ska han ha haft material för tre fullängdare, men istället för att göra tre OK-skivor så gjorde han den här skivan riktigt bra. Ingen filler-skit här inte - något som tyvärr känns rätt vanligt idag. Jag tror inte att banden har blivit sämre på att göra musik. Ändå så känns det som att musikhistoriens bästa verk hör till det förflutna. Jag antar att man i dagens läge vill sprida det bästa materialet på så många skivor som möjligt för att helt enkelt sälja mer plattor.
Hur som helst så lät sig Manson som tur var inspireras av äldre produktioner som kunde ha 8-9 låtar där varje låt var viktig och bra. Smart drag där kan man ju konstatera. Jag tycker merparten av materialet är riktigt bra och kan rekommendera alla likasinnade ett skivköp. Har man aldrig riktigt gillat Manson så förtjänar "Eat me, drink me" en chans.
Till guldkornen på skivan hör "Heart-Shaped glasses", "Putting holes in happiness" och "They said that hell's not hot". Fast de flesta låtarna är riktigt bra.
Betyg: 8/10.
Andra bloggar om: Marilyn Manson, Eat me drink me, Musik, skivrecension
Intressant recension du har skrivit. Min stora tonårsidol var just Marilyn Manson och måste erkänna att jag är en smula besviken på denna skivan. Som jag ungefär varit efter alla skivor de släppt efter Mechanical Animals.
Soundet i den nya skivan känns som de försöker anpassa sig till dagens nya trender, allt för att få en plats på mtv och fortfarande vara het i alla musiktidningar. Detta är inte bra. Det finns en miljon alternativa rockband som gör detta betydligt bättre. Så istället för att satsa på ett nytt sound hade jag velat se att han gick tillbaka till Antichrist Superstar. Å andra sidan, metalränderna gick ur mig för längesedan så frågan är om jag uppskattat det lika mycket idag.
Sen, dessutom är texterna på den nya skivan sjukt dåliga...
Jag tycker soundet känns mindre trendigt och mtv-producerat än de äldre plattorna. Som vanligt så är det en fråga om smak och tycke, vad man anser låta MTV osv. Själv har jag inte sett på MTV på år och dagar så jag ska inte uttala mig om vad som spelas där nu. Jag tycker iaf nya plattan låter fräsht och är ett kliv i rätt riktning. Kan ju tillägga att jag inte gillar nån av mansons tidigare plattor desto mer, och då du är ett äldre manson-fan så kanske det inte är så konstigt att du rynkar på ögonbrynen över detta släpp då det som sagt skiljer en del i produktion. Schysst blogg ni hade btw, ska titta in regelbundet framöver :]
Nya skivan har väl 2-3 bra låtar, men är ett onödigt tillskott till Mansons karriär/katalog då det enda den gör är att ta upp hans privatliv samt hajpa upp kommande skräckisen som Manson regisserar och spelar med i ("Phantasmagoria: the visions of Lewis Carrol" via turnén och dess stildrag.
Det är väl inget fel på nya skivan, jag har t.o.m. hittat vissa låtar jag anser vara skitbra och klassiska - men det handlar om Brian Warner och inta Marilyn Manson, detta är fel enligt mig då hela hans karriär fram tills nu hade ett bakomliggande syfte, en drivkraft, en vilja att förändra folks värderingar, samtidigt som han gav oss en jävla bra show under tiden. Nuvarande skivan handlar bara om hans kärleksliv, den nyvunna publiken består mest av 12-14åriga tjejer som dyrkar honom i stil med popbandskillar och turnén är iofs rätt bra, men det är lätt hänt att man går på ett datum där hans röst sviktar och gamla låtar ur hans katalog framförs visserligen men inte med samma glimt i ögat och långfinger mot etablissemanget som förut.
Och skyll inte på den här mannens ålder då 38 år relativt ungt - jag har sett många artister som vid 50, 60 fortfarande har hållit kvar sina röstkvalitéer till skillnad från Manson som låter helt förändrad redan nu, något jag är beviken över.
2/5