Är du artist? Känner du att du har svårt att slå igenom med din musik? Du investerar blod, svett och tårar, bor i replokalen, äter gitarrsträngar till frukost men ändå vill karriären inte riktigt ta fart. Det må vara riktigt frustrerande men misströsta inte. Räddningen är här. "Sweet. Berätta mer!" kanske du tänker nu, eller  "Öööh... va?" om du är trummis eller basist. Ta en bulle och gör det bekvämt för dig så ska jag berätta. Hemligheten till framgång bygger i många fall på att man... trumvirvel... snor andras material och gör en liten twist på skiten så att det blir ens eget. Man snor helt enkelt mjölken, paketerar om den och säljer den under ett nytt namn med ny förpackning. Pelles dundermjöl istället för arlas mellanmjöl, så att säga. Om man redan råkar vara lite känd så kan man sno från mindre kända. Ta från de fattiga och ge till dig själv. Det är ju så politiker fungerar när de bränner skattepengar på strippklubbar så det måste ju vara ett beprövat koncept. Jag menar vem skulle folk tro på? Stora Deep Purple eller lilla Blues Magoos? Ja, ni kan ju avgöra själva.

Jag antar att alla hört Deep Purples "Black Night" från 1970. Låten med ett av världens kändaste och mest karaktäristiska gitarriff. Det är nog inte fullt lika många som har hört Blues Magoos "We aint got nothing yet" från 1967.


Deep Purple - Black Night


Blues Magoos - We aint got nothing yet


Man behöver ju inte sno låtarna rakt av. Nejförfan, gör det lite smooth liksom. Det kan räcka med en meoldi här och en melodi där. Sno bara tillräckligt för att du ska kunna bygga vidare på det snodda materialet så att det blir en ny låt. När du väl blivit stor och känd, och kanske börjat begära talande tigrar och flygande igelkottar till logen så ska du dels tänka på mig med tacksamhet i hjärtat, men även gå vidare till fas två och göra som Nickelback, nämligen kopiera sina egna låtar (som de iofs mest troligen snott från första början).


Nickelback - "How you remind me" och "Someday"

Nu kanske du tänker "Fyfaen!" eller  "Öööh... va?" om du är trummis eller basist. Men faktum är ju ändå att det har gått ganska bra för både Deep Purple och Nickelback under åren. Jag tror att det är en beprövad metod att medvetet sno låtar av andra band och göra det till sitt eget. Samtidigt "insipreras" ju folk konstant av andras musik. För ett tag sedan stod det i aftonbladet om att stora Coldplay stämdes av lilla Joe Satriani som tyckte att Coldplays "Viva la vida" var ett plagiat på hans "If i could fly". Jag tyckte också att det var misstänkt likt. Återigen kan ni få avgöra själva:


Coldplay - Viva la vida och Joe Satriani - If i could fly

Det här är bara några handplockade exempel på låtar som jag tycker är uppenbart lika varandra. Det finns oändligt många exempel till som jag skulle kunna dra till med, men förhoppningsvis så fattar ni grejen.

Kan inte allt bara vara sammanträffanden? Jo, med all musik som flyter runt ute i världen så måste det vara oundvikligt att någon råkar skriva något som liknar något som någon annan redan har skrivit (schysst mening!). Men det är nog minst lika vanligt att man medvetet snor något som någon annan har skrivit. Alla vill ju säkert innerst inne skriva sin egen musik, det är antagligen därför som ingen skulle erkänna att man snott någonting från någon annan. När man blir riktigt känd och börjar ha krav på sig om att ha en skiva klar innan en deadline så är det säkert lockande att sno lite från någon annan för att underlätta sitt eget arbete och samtidigt hålla kvalitén uppe. Det är ju trots allt en försvinnande liten mängd vanliga svenssons som inser att någon låt är misstänkt likt någon annan.

Jag vill tro att folk medvetet börjar sno material när musiken går från att vara en passion till att vara ett arbete. Hemska tanke, eller hur?

Men för all del! Låt inte detta rubba dina ideal. Det var mest tänkt som en liten ögonöppnare. Skriv din egen skit! Det tycker jag att man ska göra. Skriv låtar som kommer från hjärtat, för allas hjärtan är olika, och det lämnar även avtryck i musiken som med all sannolikhet även blir unik. Låt musiken vara din passion! När du väl lyckas skriva din helt egna hit som börjar rotera på radio och tv så kommer det nog kännas riktigt jävla bra. Grattis! Då kan du kalla det för din egen musik och sova gott om nätterna.

Men bli inte förvånad när någon snor den.

Äntligen! Jag hade hoppats på att få se Metallica i sommar, och det verkar faktiskt bli så. När jag har sett dem så har jag sett typ alla stora band som jag har velat se de senaste åren. Det känns rätt bra. Biljetterna släpps klockan 0900 på morgonen imorn, och ståplats kommer kosta 550 spänn. Jag hoppas man kommer in på sidan den här gången och lyckas boka en biljett för en gångs skull. Har mest bara dåliga erfarenheter av ticnet; servern blir överbelastad och när man väl kommer in så är allt uppbokat. Dessutom har det ju tyvärr blivit lite av en trend att köpa så många biljetter som det är möjligt för att sedan sälja dem till överpris på nätet. Den här gången ska jag då fan i mig ha en biljett, one way or another. Tror jag ska sitta och ladda med både telefon och internet, och om jag ändå inte skulle få biljett så ska jag ha en stor container fylld av bajs redo att bli tippad över ticnets säte, och sedan köpa min biljett till överpris på blocket eller tradera.

Metallica here I come!



Smashing through the boundaries
Lunacy has found me
Cannot stop the battery
Pounding out aggression
Turns into obsession
Cannot kill the battery
Cannot kill the family
Battery is found in me
Battery

En av mina stora gitarrhjältar är lätt Randy Rhoads, den lilla killen med de magiska fingrarna. Jag satt på bussen för ett tag sen då min iPod rullade in på en gammal Ozzy-konsert från tiden med Randy Rhoads på gitarr. Hans ylande gitarrtoner och magiska solon ger mig kalla kårar av välbehag. Faktumet att han dog så ung (han omkom i en flygolycka) med hela livet framför sig får mig att känna mig gråtfärdig varje gång jag lyssnar på musiken. "Ozzy - A tribute to Randy Rhoads" är något som bör finnas med i varje skivsamling. Jag tror det är den bästa liveplattan jag vet. Precis som bra musik ska vara...

Helt magisk.

Rest in peace, Randy.

Imorn ska jag se Hanoi Rocks! Äntligen!



Back in yer face!

Sweet eighties! Och jag tror aldrig jag har sett en biffigare gitarrist. Kolla hur han spelar. Han använder inte ens plektrum. Det är ju iofs playback men han kanske spelar så annars också. Helt bananas. Alice Cooper är obestridd när det gäller att styra upp en häftig scenshow.



Alice Cooper - Freedom