Thursday morning
Sitter på skolan och väntar på att ett inspelningsseminarium ska börja. Alla ljudstudenter ska spela upp någon inspelning som de gjort under året, och därefter få kritik av andra studenter och lärare. Jag ska spela upp en Deep Purple-cover, "Fireball", som jag och Rickard i min klass spelade in med studiomusikerna. Hittade inte orginalskivan så det blev att bränna ner en WMA på 128kbps. Undra om någon hör skillnad?
Annars händer det inte så farligt mycket just nu. Eller ja, en del händer det faktiskt men det är ju så klart top secret än så länge. Igår hade för övrigt Pirates of the carribean 3 premiär. Det var ju på tiden. Tror vi ska vara och så den imorn eller på lördag, fast det lär ju vara maxat med folk på bion. En gång när vi kollade "Stranger than fiction" (som för övrigt är så jävla bra!!!) så var det bara vi i salongen. Det var rätt lyxigt. Såg förresten spider man 3 här om dagen också. Ingen hit alltså.
Oh, på tal om bio... baconchips! BAAACOOOCHIIIIPS!!! Så jävla gott. Jag tycker alla affärer borde ha varma baconchips bakom kassan som man kunde handla till bärsen. En kall öl, varma bacon chips och en bra film kan ju helt enkelt inte misslyckas. You know I'm right.
Soundtrack of this blog
Deep Purple - Fireball
Annars händer det inte så farligt mycket just nu. Eller ja, en del händer det faktiskt men det är ju så klart top secret än så länge. Igår hade för övrigt Pirates of the carribean 3 premiär. Det var ju på tiden. Tror vi ska vara och så den imorn eller på lördag, fast det lär ju vara maxat med folk på bion. En gång när vi kollade "Stranger than fiction" (som för övrigt är så jävla bra!!!) så var det bara vi i salongen. Det var rätt lyxigt. Såg förresten spider man 3 här om dagen också. Ingen hit alltså.
Oh, på tal om bio... baconchips! BAAACOOOCHIIIIPS!!! Så jävla gott. Jag tycker alla affärer borde ha varma baconchips bakom kassan som man kunde handla till bärsen. En kall öl, varma bacon chips och en bra film kan ju helt enkelt inte misslyckas. You know I'm right.
Soundtrack of this blog
Deep Purple - Fireball
Sentenced - The Cold White Light
Vid det här laget är det väl ingen hemlighet att jag gillar Sentenced.
This is it - världens bästa platta, om jag nu skulle tvingas välja en. Mitt hjärta gråter fortfarande för att jag inte var och såg deras avskedskonsert i Uleåborg, fastän jag hade chansen. The cold white light är perfekt, så perfekt en CD-skiva nu kan bli. Lopakka (kompgitarr och låtskrivare) är inte bara en textförfattare, han är en poet i världsklass. Det finns inget band som kan sätta ord på mina tankar lika väl som Sentenced. Och nu existerar de inte längre, därav gråter mitt hjärta floder av blod. Som tur är lever vi i en tid då det är tekniskt möjligt att lagra alla universums känslor i form av musik, på ett lagringmedium vi känner som CD-skivan. Ibland frågar jag mig vad jag skulle ta mig till ifall jag inte skulle få lyssna på min the cold white light-platta precis när jag ville. Min existens skulle med stor sannolikhet inte vara den samma. Tacka teknikutvecklingen vet jag.
Här om dagen satt jag på bussen på väg till skolan. Jag tittar ut genom fönstret, träden paserar förbi och en grå himmel sträcker sig så långt ögat kan nå. Samtidigt lyssnar jag på Sentenced - No one there genom mina hörlurar som sitter anslutna till en nästintill söndernött iPod. Tankarna går till döden... att för eller senare tvingas sträcka ut handen i mörkret och hoppas på att någon finns där. Kanske har man hittat någon att åldras tillsammans med, kanske dör man ensam. Ingen vill dö ensam. En känsla av fridfullhet inlindad i mild ångest sänker sig sakta över mig. Refrängen gör sin entré och jag sluter ögonen. Jag flyger iväg, långt ifrån denna materiella värld till en dimension där allting är perfekt. Den enda platsen där man känner sig fulländad och i total harmoni. Platsen som bara musik kan ta mig till. Musik som Sentenced - No one there samt alla andra låtar på the cold white light.
Musik som gör livet värt att leva.
Andra bloggar om: Sentenced, the cold white light, musik, no one there
Jim Anderson vs. Peter Tägtgren
Sitter på skolan i datorsalen. Var nyss och lyssnade på Jim Anderson, en amerikansk ljudtekniker som spelat in bland annat Stevie Wonder och en massa i jazzeliten. Det är ju fan bara jazz, jazz, jazz och återigen jazz som är inbakat i all officiell undervisning på den här skolan. Varför inte ta hit Bob Rock, Rick Rubin eller ett mer realistiskt alternativ i form av typ Peter Tägtgren? Det skulle vara grejer.
Man kan ju drömma i alla fall.
Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy)
Man kan ju drömma i alla fall.
Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy)
Hikaru no go
Igår började jag se på en ny animeserie, Hikaru no go. Bara efter 10 episoder så är jag tungt sugen på att införskaffa mig ett Go-bräde med tillhörande stenar och börja nöta spelet. För alla oinvigda så är go ett 3000 år gammalt brädspel som går åt på att erövra områden med hjälp av stenar på ett rutnät. Väldigt enkelt koncept, men samtidigt så döljer det sig nästan oändligt komplexitet bakom spelet. Hikaru no go handlar om en pojke som hittar ett go-spel på sin farfars vind. När han putsar upp brädet så uppenbarar sig ett spöke som visar sig vara en känd go-spelare från ett antal hundra år sedan. Han blev oskyldigt anklagad för fusk under ett go-parti och tog sitt liv då han inte kunde leva med skammen. Dock ville han fortsätta spela go för att bemästra något så coolt som "the move of god", som typ ska vara det ultimata go-draget. Därför blir hans ande kvar på jorden i go-brädet som Hikaru hittar på hans farfars vind. Genom Hikaru får spöket, som för övrigt heter "Sai", återigen spela go och fortsätta sin jakt på "the move of god". Dock börjar Hikaru själv också sakta men säkert få upp ögonen för spelet och börkar utveckla ett eget intresse.
Jag tycker det är ganska coolt att basera en animeserie på enbart ett brädspel och fortfarande få det att funka så bra. Serien är snygg, spännande och ruggigt underhållande. Först tänkte jag "hm, en serie om ett brädspel... hur kul kan det vara?". Men det var faktiskt otippat kul. Only in Japan... only in Japan.
Andra bloggar om: hikaru no go, go, anime, brädspel
Jag tycker det är ganska coolt att basera en animeserie på enbart ett brädspel och fortfarande få det att funka så bra. Serien är snygg, spännande och ruggigt underhållande. Först tänkte jag "hm, en serie om ett brädspel... hur kul kan det vara?". Men det var faktiskt otippat kul. Only in Japan... only in Japan.
Andra bloggar om: hikaru no go, go, anime, brädspel